Min teatervecka fortsatte igår då jag såg Hair på stadsteatern. Jag är inget stort fan av hippieestitik, men shit vilken show! Det svängde rejält och när sista låten var igång stod mer eller mindre hela publiken upp och svängde i takt och klappade med alla händer och fötter man kunde. Något jag däremot är ett stort fan av är nakenhet, mest av allt helt vanlig tråknakenhet, ingen särskild nakenflärd, sex och lust, utan mest bara vi-har-inga-kläder-på-oss. Det fanns det gott av i Hair! Nakna kroppar flög än hit än dit, snoppar och snippor luftades och lite olika sorters magar, höfter och bröst vickade runt. Det kändes faktiskt varken pinsamjobbigt eller som att man försökte göra snusk och sexighet av föreställningen, det kändes som bara som ”oj, de här personerna gillar verkligen att vara näck och sjunga tillsammans”. I like it. Mer tråknaket åt folket! Mer puffiga magar och långsmala tuttar, vanliga hederliga kroppar helt enkelt. Förutom det nakna, som ju egentligen inte tog så mycket plats och tid från föreställningen, var det mest roligt att se och lyssna på de superskickliga skådespelarna. Jag blev inte det minsta sugen på att dra ut i skogen och leva ut flower power-känslor, men det behöver man ju faktiskt inte lockas av bara för att folk sjunger om att de gillar hår och frihet. Hår och frihet kan man gilla utan att man är särskilt drogromantisk, till exempel. Man fick, så klart, inte fotografera, men ungefär så här såg det ut (foton Stadsteatern):
idaerika.wordpress.com 