Lucka 12 i den försenade julkalendern.

12 december skulle man enligt Emilys julkalender berätta om någon man saknar. Jag saknar Ida.

Ida och jag träffades i skolan i Kiruna när jag började 6:an. Jag var ny i klassen och alla trodde att jag var en pojke. Ida var också ganska ny, hade flyttat till Kiruna från Norge. Hon hade en lite arg uppsyn och hopplöst vackra ögon. De är liksom klart och djupt blå. De har en blick som aldrig tar slut. Klassföreståndaren försökte para ihop oss, men vi var lite motsträviga. Vår lärare var så rädd för att jag skulle bli ensam att hon slängde upp mitt telefonnummer på svarta tavla. Ida var den enda som ringde. Hon kom hem till mig och vi hängde i mitt lilla rum på Thulegatan. Sen blev vi bästisar. Det var helt uppenbart att vi hörde ihop.

Jag hade inte tagit mig igenom det helvete som högstadiet var, om jag inte haft Ida vid min sida. Hon drog upp mig ur allt det kladdigt svarta, när jag höll på att falla för djupt ner. Hon var den jag kunde skratta med, skriva listor med, fantisera med. Vi fikade på Café Safari så mycket att vi till sist fick handla på krita. Drack kopp på kopp med te och smulade i oss de billigaste bakverken. Vi tittade på Wayne’s World och härmade röster, låtar och rörelser till perfektion. Vi frös ute vid Kupolgrillen om fredagkvällarna och pratade om kyssar och hångel och allt annat viktigt. Vi gick med i Djurens Rätt ihop, slutade äta kött ihop, nosade rätt på Ung Vänster ihop. Tog tåget ner till Stockholm och tåget upp till Narvik. Tog flyget till Hamburg med en kompis och sov på en parkbänk. Skrattade och grät. Som man gör när man är 13, 14, 15, 16 år.  Ida var min viktigaste människa genom tonåren. Jag har mycket att tacka henne för.


När det var dags för gymnasiet flyttade Ida. Det skulle jag också gjort, men jag blev lite för rädd. Det var väl för mycket på spel. När Ida kom hem på loven var hon cool som få, kanske ännu mer än innan hon flyttat. Några år senare kom vi att bo i samma stad igen. Det var en kort tid, men jag kan än idag verkligen ångra att vi inte umgicks mer just då. När vi hade chansen.

De senaste åren har vi bott på olika platser, ibland ganska långt ifrån varandra. Det är synd. Helst skulle jag träffa Ida ofta, ofta. Hon har ett hjärta stort som ett helt land. Verkar alltid full av starka känslor, som hon uttrycker vackert och enkelt. Lyssnar och klappar en när man behöver. Har alltid tänkt på intressanta saker, gjort tuffa grejer, utvecklats sen senast. Det är så himla fint att ha känt någon i 15 år. För så länge är det. Helt otroligt fantastiskt är att det ska komma en lill-Ida ur Ida. Det är helt sjukt, helt sjukt underbart. Hon kommer vara en grym mamma. Och har jag tur får jag hänga med i den nya familjens liv. Det hade varit mäktigt.

Annonser
Det här inlägget postades i Julkalender, Tankar, minnen och så vidare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s