Det som skulle varit lucka 11.

Emilys julkalender fortsätter här i min blogg, drygt en månad försenat. Så kan det bli om man har för mycket julgöromål. Som tur är väljer en själv, och då väljer en att publicera saker sent, sent, sent.

11 december skulle det skrivits om framtiden. Om hur ens framtidsdrömmar ser ut. Jag har ungefär tusen drömmar om hur mitt liv ska se ut. De nättar jag har svårt att sova hamnar jag där, i framtiden. I allt det där som ska komma sen. De exakta drömmarna ändras ganska ofta. Vilken stad jag ska bo i, vilka arbetsuppgifter jag kommer ha, hur många hundar som ska bo med mig. Men vissa saker har hängt i länge. Bland annat Berlin.

Jag kom till Berlin första gången sommaren jag fyllde 17 och jag blev kär direkt. Året var 2002 och hela livet låg vid mina fötter. Jag klippte håret kort och traskade runt i min nya kärleksstad. Sedan dessa har jag återvänt till Berlin många gånger, men trots min snart 10 år gamla dröm har jag ännu inte bott där. Någon gång i framtiden ska jag göra det. Så är det bara. Ha högt till tak och fina fönster. Trägolv som man får stickor av och ett kylskåp fullt av frukt från marknaden och billig öl. Kanske kan jag forska där. Cykla till universitetet om våren. Bläddra i tyska tidningar och känna hur språket kommer mig närmare och närmare. Ha en hund som kan hänga med mig överallt, som leker med de andra Berlinhundarna i stadens alla parker. Så ska det vara.

Berlin är min bästa stad. En av dem som jag känt mig välkommen till, hemma i efter bara en liten stund. När jag klivit ur tåget/bussen/flyget har känslan bara infunnit sig. Hemma. Så har det känts. Jag har lyckats vara i Berlin under alla årstider. Den isiga vintern som tränger in i märg och ben, men lätt avhjälps inne på rökiga pubar. Den nygröna våren som får det att spritta i kroppen och lockar till parkhäng och uteöl. Den tungheta sommaren, då solen ligger kompakt över staden och man svettas med koffeinstinn läsk i ena handen, färsk mango i den andra. Den mjuka hösten med alla färgerna, löv som ligger över betongen, varmt kaffe inne på minsta caféet. Där vill jag bo. Möta alla årstiderna, året om, några år.

Men det är så klart inte bara där jag vill bo. Jag vill bo överallt. Lära känna tuffa Barcelona bättre.  Få pröva på Frankrike ännu en period. Utforska hela Storbritannien. Lämna Europa och se allt annat. New York, så klart. Hela Kanada. Tralla runt i Australien. Våga sig bort till Japan. Få resa mellan länderna i Afrika. Och så vidare, och så vidare. Det drömmer jag om. Att få se så mycket som möjligt, så nära allt man kan komma.

Men det är inte bara till nya platser jag vill. I framtiden vill jag kunna åka hem. Kunna vara i Kiruna ofta. Krama mamma och sjunga Dolly Parton med pappa. Gå runt i mina gamla kvarter och känna att det är mitt, min historia, min stad. Sitta i snön om våren och dricka kaffe ur termos. Frysa i midnattssolen om sommaren, men trivas ändå. Känna doften av höst, av fjäll och färger i september. Vandra lite i bergen, plocka lite hjortron. Det vill jag kunna i framtiden.

Men sen då? När jag rest klart. När jag hittat ett arbete och känner mig mer mätt. När jag vill kunna sitta ner lite, ta det lite lugnt, slippa trixa så mycket med pass till hundar och kanske ungar och sånt. Ja då vill jag, som den 80-talist jag är, ha ett litet hus på en bra plats. Gärna en bit från stan. Gärna lite ensligt. Gärna med massa skog och många sjöar kring mig. Ungefär som huset här nedan, där Mattias föräldrar bor. Ute i ingenstans, mitt bland kossor och träd. I ett vackert lugn och gör mig glad i magen om och om igen.

Ungefär så tänker jag mig framiden. Resor i massor och så ett par fasta punkter, runt om i Sverige. Ha ett kul jobb, helst där jag får forska. Kanske arbeta med utställningar. Lära ut till och lära mig själv av andra. Det där livslånga lärandet, det vill jag åt. Så fantiserar jag så klart om att få skriva, men det säger väl nästan sig själv. Jag vill ha hundar. Kanske katt. Om jag bor som jag hoppas kanske jag kan ha ett par hönor också, det vore fint. Ett par ungar vore inte heller dumt, men det får gärna vänta många år till. Och så någon vid min sida. En livskamrat. Mattias skulle fungera perfekt. Ett gäng vänner på det. Och familjen, med alla mina sex syskonbarn. Kanske ett par års dj-karriär också. Det vore fint. Blanda högt och lågt, här och där, hit och dig. Det önskar jag mig av framtiden.

Annonser
Det här inlägget postades i Julkalender. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s