Julkalender. Lucka 9.

Att välja en favoritlåt är omöjligt. Att välja bland sina favoritlåtar är även det nästintill omöjligt. Jag vet inte ens vart jag ska börja. En strategi är att leta bakåt. Vilka låtar har hållit bäst genom åren? Depeche Mode är ett av mina absoluta favoritband, de har en skattkista full av melodier och texter så bra att det kliar och sticker på ett alldeles underbart sätt när man hör dem. Men de är inte de enda. Jag har varit djupt insyltad i popträsket och krävt dagliga doser av sköra röster och gitarrplink. Som tonåring lyssnade jag på svensk punk i massor och får än idag rysningar av både Ebba Grön och Dia Psalma.

Men Nick Cave. Min storebror gav mig skivan Let love in när jag var kanske 14, 15 år. Jag föll inte alls. Lyssnade lite grand, men blev inte berörd. Ett par månader efter jag fyllt 20 började jag hänga ihop med ett riktigt Cave-fan. Jag lånade lite skivor och fölll brutalt. Jag bröt nästan ihop av alla klassiker på The boatman’s call. Under den tiden bodde jag ensam i ett gammalt stall i Uppsala. Om nätterna satt jag uppe och hade Nick Cave högt, högt på repeat. Jag lade patienter och sjöng, skrålade, skrek med. I det kalla, lilla stallet fanns ingen frys och kylskåpet var minimalt. Duschen hade varken kabin eller ens draperi och låg i den allmänna tvättstugan. Det var spindlar överallt, varmvattnet tog alltid slut, toaletten låg en trappa ner. Jag åt bara fruktbröd och chevré, träffade andra människor kanske tre gånger i veckan. Ensamt var det, fruktansvärt ensamt. Med Nick Cave och hans bad seeds fanns hela tiden där. De fanns där och delade mina funderingar kring gud och religion, kring kärlek, kring mörker och ljus.

Are you the one that I’ve been waiting for? är den låt som följde mig mest genom åren i Uppsala. Textraderna ”We will know, won’t we? The stars will explode in the sky. But they don’t, do they? Stars have their moment and then they die.” skavde i min kropp och jag kan fortfarande känna smaken av mitt mest vilsna jag när jag hör dem. Nick Cave är än idag den jag flyr till när allt känns osäkert, när jag inte vet vad jag vill, vad jag tror. Eller när jag vill ta del av en bra berättelse, en fin kärleksförklaring, en aggressiv känsla. Det är tur att det finns människor som kan uttrycka så mycket, så exakt.

Det var konstigt svårt att hitta ett filmklipp med bara videon. I versionen här ovanför finns lite annat med också. Men det gör kanske inte så mycket. Och jo, det är ju Emilys julkalender jag följer. Bara så ni vet.

Annonser
Det här inlägget postades i Julkalender, Musik, Tankar, minnen och så vidare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s