Julkalender. Lucka 7.

Det var försommar 2008 när Martina och jag åkte till Berlin. Vi bodde på ett lagom Berlinskabbit vandrarhem, åt svettigt starka indiska grytor, drack skummande öl och promenerade tills fötterna blivit aningen rödare, aningen hårdare. En dag gick vi förbi Berlinische Galerie, hoppade runt på bokstäverna som är målade utanför och fotograferade av de platser där E stod bredvid M. Efter en stunds skuttande gick vi in på museet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan i kroppen när jag såg detta fotografi. Det stack till i bröstet, gick en ilning genom magen. Sorgligt skönt, vemodigt och svårt. Så kändes det. Det visades en hel utställning med Herbert Tobias, en tysk fotograf som var verksam främst under efterkrigstiden. Han gjorde sig först känd för sina okonventionella modefotografier. Men det är nog ändå de erotiska, ofta sköra, bilder av män som man kommer ihåg honom för idag. Och för hans fina porträtt av olika mer kända personer, som Andreas Baader. I augusti 1982 dog Herbert Tobias i aids.

Jag såg flera av Herbert skapelser. De allra flesta var vackra, fulla av spröda personer med massor av känslor. En klump i halsen växte till sig, jag lutade mig mot Martina. Det var inte att jag tyckte synd om dessa avbildade människor. Visst levde säkert många av dem hårda liv, någonstans i utkanten av den värld jag känner till. Men Herbert visar upp dem som starka. Det är dock något i blickarna. I den unge mannens blick här ovanför. Ett par unga, nästan oskyldiga ögon, som ändå bär på något, något som liknar en ordlös kunskap. Han ser ut att vilja vara precis där han är, han är säker på sin sak. Men samtidigt, det sköra. En porslinshinna över ögat.

Jag köpte ett vykort med fotografiet på. Men när jag kom hem satt jag aldrig upp det på väggen. Skickade det aldrig till någon. Vykortet ligger än idag i en låda med viktiga saker, små papper, minnen. Där ligger det och påminner mig om att vissa är starka och säkra, men ändå bär på en tvetydighet, en osäkerhet. Och att vissa har förmågan att fånga just det på bild.

Och varför skriver jag då detta? Jo, idag handlar Emilys julkalender om ens favorit-fotografi.

Annonser
Det här inlägget postades i Julkalender, Konst. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s