Julkalendern. Lucka 1.

Fantastiskt skickliga fotografen och bloggaren Emily har gjort en blogg-julkalender-utmaning. Varje dag, varje lucka, ska behandla ett på förhand bestämt ämne under rubriken ”Berätta om…” Grym idé tänker jag, men inser snabbt hur himla svårt det är att få tag på bilder och allt för ett särskilt ämne om dagen. Men vad tusan, en kan ju testa några dagar i alla fall! 1 december skulle det berättas om en själv. Så:

Jag heter Erika Pohjanen och jag är 26 år. Till den här bloggen har jag lånat mitt andranamn, som rent tekniskt är mitt första, Ida. Det ryktas i min familj om att jag skulle ha hetat Ida-Märta som dubbelnamn, men så blev det alltså inte. Märta är ju hemskt fint namn, tycker jag nu. Det tyckte jag inte som 8-åring, när det för första gången berättades för mig om namnplanerna. Jag suckade av lättnad över att slippa heta som pappas faster, tillika ha ett namn som rimmar på en version av prutta. Nu vette tusan, Märta Pohjanen. Tufft, fint och väldigt pop hade det varit.

Några dagar innan jag fyllde 18 packade jag ett par väskor och flyttade på vinst och förlust från kalla Kiruna till varma Norrköping. Ett av de bästa beslut jag någonsin tagit. Visst gick det lite åt skogen. Grabben jag flyttade in hos var tveksamt sambomaterial, men desto finare vän. Lägenheten jag övergav i Lappland visade sig bli värdefull blott några år senare när bostadsbristen blivit ett faktum i min forna hemstad (själv sålde jag min centrala etta med enorma fönster för 10.000kr). Ett par veckor efter flytten drabbades jag något konstigt bråck på magmunnen, rasade i vikt, låg ensam på sjukhus och tyckte livet var allmänt skitigt. Men allt vände och trots att jag flyttat från Norrköping fyra gånger, har jag alltid kommit tillbaka.

Nu har jag ätit upp de där förlorade kilona från bukbråcket. Med råge till och med, för är det något jag gillar så är det mat och dryck och allt däremellan. Som 14-åring gick jag över till vegetarisk kost och jag har sedan dess inte ätit kött. Fisk och skaldjur har det pendlat lite med. Men börjar jag äta det blir jag snabbt less. Jag är veggofierad. Rotfrukter, bönor och kål är det bästa jag vet, vuxenmat av bästa slag. Men svampburgare och milkshake med kalhua, som här ovan, det går också ner. I alla fall i London.

Sedan jag fyllde 15 har jag inte bott på samma plats längre än kring 18 månader. I Norrköping har jag bott på en si sådär sju olika ställen. Så har jag bott i Uppsala (i ett stall i finlyxiga Luthagen), i Stockholm (i en sjukt äcklig andrahandsetta i Fruängen. Det ramlade in fågelbajs i köket och jag hittade kanyler), på Åland (några ångestfyllda månader i vackra Mariehamn), en kortkort sväg i en turistby på spanska solkusten, ett halvår i Provence och en månad i Düsseldorf. Jag har mycket svårt att stanna på en plats. En rastlös själ, så sägs det.

Jag är utbildad kultur- och medieproducent och jag är en jäkel på ämnet mode i museisammanhang. Men jag älskar att plugga och vill aldrig, aldrig sluta. Vi får se hur det blir med det. Annars är jag heltidsfeminist och har engagerat mig i olika queerfeministiska aktiviteter sedan tidiga tonåren, får en nog säga. Kanske har jag mina fantastiska, otroliga storasystrar något att göra med min världsåskådning. Troligtvis.

Det är jag. Eller i alla fall en liten del av mig. Snart kommer jag nog berätta mer, i alla fall om jag ska tro på ambitionen att fullfölja den här julkalendern. Den som lever får se.

Annonser
Det här inlägget postades i Julkalender. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s