Julkalender. Lucka 4.

Emilys julkalender fortsätter med rubriken ”Berätta om någon du beundrar”. Lättare sagt än gjort, kan jag känna. För även om jag gillar många hemskt mycket, är det svårt för mig att använda ordet beundra. Det känns lite för stort, lite gudomligt. Det är ju jättefint, men knepigt att förhålla sig till. Hm. Jag har i alla fall valt en person vars arbete jag imponeras av, en person jag ser upp till och som jag helt enkelt tycker är grym. Jag har nämnt henne tidigare, hon heter Frida Hyvönen.

Frida Hyvönens musik, den gör ont och den gör gott. Precis som musik ska. Hennes röst kan skära genom hudens alla lager och peta en i hjärtat. Melodierna klingar ömsomt vackert och skört, ömsomt smärtsamt och skrikigt. Det låter som hemma, låter som något som hör hemma i närheten av polcirkeln. När jag köpte Fridas första album satt jag den på repeat och lyssnade, lyssna, lyssnade. Som att välkomnas in i en lite bättre, lite skönare värld. När jag köpte det andra stirrade jag in i väggen och färdades bort. Däremellan kom teatermusikalbumet Pudel. Det lyssnar jag på när jag åker buss mitt i natten. Somnar, vaknar till, somnar om, till tonerna av alla årstider.

Men det är inte bara själva musiken som berör. Frida Hyvönen har en fantastisk förmåga att skriva texter som äter sig in i själen, och det på ett bra sätt. Jag följer henne genom livet. Barnromans i Dirty Dancing, lite vuxnare i I Drive My Friend, konsekvenserna och det bitterljuva slutet i December. Förkovrar mig på bästa sätt i hästflickekultur i Pony och minns tuffa kvinnor i Djuna! och Valerie (i alla fall när jag tolkar fritt och det känner jag att jag minsann får för Frida). I Frida Hyvönens texter hittar jag en historia jag känner igen, som jag känner mig verklig i.

Men inte bara det. Jag har sett Frida uppträda live två gånger. Båda gångerna var konserterna nästan ordlöst bra. Båda gångerna var alla band-medlemmar kvinnor och de blev synliggjorda, uppskattade. Båda gångerna var alla klander-fritt klädda i fascinerande fantasifulla scen-utstyrslar. Båda gångerna vibrerade stämningen, publiken fnissade, snyftade, längtade. Längtade till den där platsen som Frida beskriver så bra. En annan plats, en annan situation, en annan möjlighet. Så kanske är inte beundra ett så dumt ord ändå. För det raka i Fridas texter, att våga det, det är beundransvärt. Att lyfta fram systerskap och värme kvinnor emellan i praktiken, inte bara teorin, det är beundransvärt det med. Minst sagt.

Annonser
Det här inlägget postades i Julkalender, Tankar, minnen och så vidare, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Julkalender. Lucka 4.

  1. Ping: Äntligen Frida! |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s