Mina sorgliga låtar

Året jag fyllde 17 åkte jag och min dåvarande pojkvän, min stora tonårskärlek, till Barcelona. Jag minns bara vissa saker. Som att jag otroligt nog drack ett glas vin och att vi ständigt blev serverade fisk trots otaliga uppmaningar till restaurangpersonal att vi bara åt vegetariskt. Jag minns också att jag köpte Death Cab for Cuties skiva We have the facts and we’re voting yes. Och varför gjorde jag då det? Jo, för att då och då fångade jag videon till deras låt A movie script ending på MTV:s bästa program Alternative Nation. Just den låten fanns inte ens med på albumet jag köpte, men videon var så fantastiskt bra att när nu chansen att köpa något alls med Death Cab uppstod var jag tvungen att ta den. Det fanns ingen skivbutik alls i Kiruna. Nedladdning gick inte, för jag hade inte internet hemma i min lilla etta. En gång per år någonting beställde jag skivor från Ginza, och varje gång jag besökte en storstad, typ Luleå, köpte jag på mig något. Men det var inte alls säkert att man ramlade över något så coolt och bra som DCFC. Inte alls.

Den där videon blev jag kär i eftersom den var så otroligt sorglig och romantisk. Det är den än idag, kunde jag konstatera efter att jag hittat den på Youtube. Så här fin och bra och kärlekig är den:

Ja, som tonåring var jag romantiskt lagd. Det är jag fortfarande. Jag går igång på videos som denna, på sorgliga filmer och böcker, och framförallt, på sorgliga låtar. Ojojoj. Jag har en hel Spotify-lista med namnet Sorgligt. Där finns allt från Antony & The Johnsons underbart hemska Cripple and the Starfish och Belle & Sebastians igenkänningshistoria Lord Anthony till Dolly Partons I will always love you och Springsteens The River. Åh, så jag kan gråta till den listan! Det fullkomligt flödar. Jag är lite av en känslonarkoman. Kärlek och bittra tårar.  Jag vet inte riktigt vart den här sidan kommer ifrån. Kanske finns det något skönt i att lämna sina egna små och stora problem därhän och gå in i någon annans. Kanske är det mina egna bekymmer jag gråter ut när jag snyftar med i Marit Bergmans Keanu Eyes eller droppar ner hela tangentbordet när jag nynnar ihop med Elliott Smith i hans The white lady loves you more. Kanske är det bara att få vara med på den fina bergochdalbanetur som Death Cabs video illustrerar så väl. Och det räcker ju faktiskt.

Annonser
Det här inlägget postades i Musik, Tankar, minnen och så vidare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s