Spegelsken i lunchrummet

Idag åt jag ensam i ett tomt i lunchrum på universitetet. Det brukar vara fullt av folk i dem, men blir man hungrig först vid 14-tiden är finner man dem helt öde. Jag tog tillfället i akt och läste Cecilia Hanssons och Dennis Erikssons Spegelsken. Miljön jag befann mig i passade perfekt. Skolmatsal, även om den är lite mer full av mikrovågsugnar och lite mer tom på tonåringar på högskolan än i högstadiet. Nästan hela Spegelsken utspelar sig nämligen på en högstadieskola. Huvudpersonen Cecilia ska alldeles snart gå ut nian. Hon är inte med i gänget, inte något gäng, hon står bredvid och tittar på. Iakttar sina lärare, sina klasskamrater, skolan i stort. Iakttar framförallt Henne. Hon som doftar jordgubbe och har så starka ben, hon som springer snabbast och är bäst på fotboll.

Dennis Eriksson har illustrerat boken, Cecilia Hansson har skrivit. Texten tycker jag mycket om, skulle jag själv vara 14, 15 år hade jag nog älskat den, riktigt älskat. Sparsmakat och snyggt, men med mycket känsla. Nu är jag aningen mer osäker, men jag trivs i ordvalen. Själva ordet Spegelsken har jag dock lite problem med. Det är svårläst, men väldigt fint. Kanske är det med det som det är med hela boken, både titeln och texten måste smälta in i mig, innan jag riktigt kan ta dem till mig. Kanske är det illustrationerna som kommer i vägen. För även om det är uppenbart att Eriksson är en riktigt skicklig illustratör, även om miner och blickar fångas på ett träffsäkert sätt, så faller stilen mig inte helt i smaken. Möjligen beror det på att jag förknippar den för starkt med lär-dig-läsa-böcker från min egen uppväxt. Bilderna doftar nästan 1970-tal. Detta kan vara positivt, för hela Spegelsken utspelar sig i en utpräglad 80-talsmiljö. Här finns pastellfärger och skjortor från Lacoste, permanentfrisyrer och Levisjeans. På så sätt passar illustrationerna mycket bra, men trots det faller jag inte för dem.

Spegelsken tar ungefär en lunchtimme att läsa, och då hinner man titta ordenligt på varje bild. Boken är tveklöst värd den lunchtimmen, men kanske inte så mycket mer. För trots ett vackert språk och känslofulla bilder, lämnar den mig utan några större känslor. Det knepiga är, att jag inte riktigt förstår varför.

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur, Recension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s