Tanttrubbel

Ibland saknar jag min farmor Anna-Lisa som gick bort för några år sedan ofantligt mycket. Hon var, och är fortfarande, bäst. Trots uppväxten i minimala Moskojärvi långt norr om polcirkeln och tuberkulos i ungdomsåren, lyckades hon ensam ta sig till storstaden Haparanda och läsa till lärarinna. Hon gifte sig med min farfar Zacke; brottare, journalist, blivande ingenjör och gud vet allt han jobbade som, och de skaffade sig två söner. Arbetade gjorde farmor hela livet, och farfar fick helt enkelt anpassa sin karriär utifrån vilken norrländsk by farmor för stunden skulle lära ut i. Just nu önskar jag att hon fanns här, min fammo, så att jag kunde fråga henne vad hon tycker om tantdebatten. Eller debatt och debatt – vad sjuttsingen ska man kalla det?

Tidigare i veckan lyssnade jag på bästa radiokanalen P1, på programmet Nya Vågen. Elin Ek (som jag ju förklarat mina varma känslor här), Jenny Damberg och Barbro Hedvall diskuterade tanten, eller närmare bestämt den nya tanten, tanttrenden. ”Sjukt intressant”, tänkte jag och lystrade extra noga. Men jag vet inte. Ganska besviken blev jag allt. Hela diskussionen kändes lite osäker. Vad är ens en tant? Elin Ek propsade på konsumtionskritik och medborgaransvar, medan de andra gled över till hemmafruideal och sånt.

Jag läser gärna de där bloggarna som vissa gillar att kalla hemmafruglorifierande. Underbaraclara till exempel. Jag tycker att hon är grym, hon står upp för feminismen och räds inte för att tala om att hon helst arbetar med kvinnor. Hon må klä sig i puffiga kjolar ibland och lägger tid på att måla om köksluckor, men vad tusan, hon har gjort en finfin karriär av det. Hon visar upp traditionellt kvinnorelaterade arbetsuppgifter och pekar på att de kan vara både vettiga, roliga, kreativa och leda till större frihet, även ekonomisk sådan. Om Elin Ek och Clara Lidström är tanter, ja då är jag gärna tant själv. När Barbro Hedvall och Jenny Damberg uttrycker oro för jämställdhet och feministisk kamp, att dessa viktiga politiska frågor, kan hamna i skymundan av rosa förkläden och cupcakes, då hänger jag inte riktigt med. Varför skulle det vara så? Vart finns de politiskt omedvetna 50-tals-älskar-tjejerna? Jag har själv inte träffat en enda. Jag har däremot träffat flera kvinnor som gillar att sy gardiner och göra korsstyngstavlor med orden ”krossa patriarkatet” som motiv, samtidigt som de firar 8:e mars så kinderna glöder, skriker i demonstrationståg och skriver vettiga debattartiklar på deras, dessutom estetiskt tilltalande, bloggar.

Något smärtar i mig när särartsfeminister babblar sig yra om kvinnlighet och hur våra gener programmerar oss till att tvätta kläder och glasera mazariner. Jag är övertygad om att det är skitsnack. Däremot är jag glad över att börjar fatta hur mormor bakade sina grymma vetebröd och att min senaste ungspannkaka nästan smakade som mammas. För det mamma och mormor gjorde i köket och på andra platser i hemmet var sjukt himla meningsfullt för mig. Det gjorde mig inte bara trygg, det visade att de behärskade ett hantverk, ett yrke. Lika varm i magen blev jag av fammos berättelser om kamper med chefer och elever som hon kunnat handleda. Inget av dessa kvinnors, och andras, arbete var förgäves. Jag uppskattar det och ser deras ansträngningar. Jag vill kunna uttrycka denna stolthet och glädje och samtidigt hålla den queerfeministiska fanan högt. Det ena behöver nämligen inte utesluta det andra. Jag kan krydda brännvin, baka piroger och läsa Judith Butler på en och samma gång. Jag drömmer inte om ett hemmafruliv, däremot om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Jag vill inte leva under heteronormativt förtryck, men jag har inget emot att hångla med tjejer i volangkjol och bred kajal. Jag utbyter gärna kunskap om äppelsorter med mina vänner, men först efter att ha diskuteras maktstrukturer. Tack vare min fammo, min mormor, min mamma, mina systrar och alla systerskapskämpar har jag ju den otroliga turen att jag inte behöver välja det ena eller andra. Jag kan, i alla fall till viss del, både baka och äta kakan och ha den kvar.

Annonser
Det här inlägget postades i Politik och viktigt, Radio, Tankar, minnen och så vidare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s