Mot nya, fräschare tider

Ibland blir att göra-listan för lång. Så har det varit de senaste veckorna. Jag har inte bara kämpat på som vanligt i skolan, utan även försökt slutföra en uppsats, göra ett viktigt och spännande projekt till Generator som hålls här i Norrköping i mitten av november, ta fram ett sammanfattande informationsmaterial till en annan viktig och spännande konferens som var redan i oktober, hålla igång dj-karriären, rensa ut sommarkläder och försöka hitta mina ökenkängor nere i källarförrådet (har fortfarande inte hittat dem. Har något elak källarspindel tagit dem?) och, ja, leva och äta och andas och sova samtidigt. Allt det här hade väl gått helt okej, hade det inte varit för den fördömda höstförkylningen som alla verkar tvingade till att uthärda. Usch och fy och snor och slem.

Nu börjar i alla fall en ny tideräkning i Erikas Liv 2011. För uppsatsen är inlämnad och allt annat knallar ändå på i fin takt. Nästa spelning med bästa Those Dancing DJ:s är planerad och jag har redan börjat ladda med jullåtar. Kängorna lär väl dyka upp, bara jag vågar rota runt bland spindelnäten. Idag har jag lyckats både göra broccolipaj och maila viktiga mail. Wow! Allt detta utan en endaste feberknäpp, so far i alla fall. Kanske är det tack vare lördagens underbara sällskap, lergrytegryta, ostkaka, daiquiris och nattavancerade diskussioner om hur man ska definiera mode, som jag klarat mig så bra. Tack gode gud för Martina och Mattias. Så vecka 45 – du är välkommen, jag är redo.

För att glädja mig själv och alla andra bjussar jag också på en bild av eminenta Martina och mig själv! Den är runt 18 månader gammal, men äsch, vi ser likadana ut nu med. Likadana som då, likdana som varandra. Vi är i Monaco och äter äpple och kollar in en Damien Hirst-utställning. 

Så slänger jag väl med ännu en bild på Mattias och mig när vi äter cupcakes i London för ett år sedan. Ojojoj. De där bakverken, de var inte att leka med. Det är alltså på grund av dem som min hud är blekgul och hår ovanligt fett. Men det var värt det. Från Hummingbird, så klart. Sjukt gott och vansinnigt sött. Den resan till London var fantastisk. Jag är kär i London och det är nog besvarat. 

Annonser
Det här inlägget postades i Arbete, Platser, Tankar, minnen och så vidare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s