Du hasar av trygghet och att våga vara jobbig

Du hasar av trygghet är mitt första möte med Elin Grelsson, förutom ett par kortare intervjuer med henne i olika tidningar. Trots detta har jag ganska höga förväntningar på boken, som på baksidan beskrivs som ”en feministisk samtidsroman”. Kanske har jag det eftersom Grelsson i intervjuerna jag ändå läst gett ett vettigt intryck, kanske för att jag endast hört gott om henne från bekanta som följer hennes blogg. Kanske för att jag alltid är sugen på en dos ”feministisk samtidsroman”. Ett par sidor in i Du hasar av trygghet är jag dock inte så sugen längre. Men det är inte alls något negativt, snarare tvärtom.

Sara är kring 30 och har ett ganska vanligt liv. En sambo som hon verkar tycka om och som tycker om henne tillbaka. Ett jobb, som hon visserligen inte gillar och som dessutom är otryggt, men ändå. Hon har en lägenhet, några vänner och så vidare. Helt okej, med andra ord. Men Sara vantrivs. Hennes sömnlöshet blir bara värre. Huvudvärken stegrar för varje dag. Mat och godis och bakverk går från söta till äckliga till fina till att göra Sara spyfärdig. Kollegorna är svåra att hantera, sambon är svår att hantera, ja, hela livet är svårt att hantera. Så börjar Sara dricka lite oftare och lite mer för varje gång. Så börjar Sara stanna hemma från jobbet lite oftare och lite längre för varje gång. Så börjar Saras liv krackelera.

Du hasar av trygghet är inte en mörksynt bok, den är becksvart. Att läsa den var att både knappt orka vända blad och att inte kunna motstå att få veta mer om Sara, följa med henne ner i det där mörka, svåra, kladdiga. Stundvis kändes det som att berättelsen skulle utlösa en ångestattack. När Sara och sambon åker på solsemester och allt blir fyllefärgat och fel. När Sara tar med sig chokladtårta till arbetsplatsen och äcklas av kollegornas smulor i mungiporna, deras prat om fetma och förutsägbara kommentarer. När Sara är otrogen, när hon inte orkar kliva upp, när alvedonen inte fungerar, när hon aldrig, aldrig, aldrig bara somnar och får sova ut.

Elin Grelsson skriver sjukt bra. För berättelsen är sjuk. Depressioner, ätstörningar, alkoholism och en allmän påfrestande ohälsa följer som en röd tråd genom boken. Och berättelsen är bra. Minnena från Saras barndom, barbiehuset och mamman som var ledsen hela tiden. Jag kan se allt framför mig, kan nästan känna dofterna Sara känner, vill gråta hennes tårar och skrika ut hennes ångestvrål. Men jag känner nästan för mycket. Det är så svårt att se en ljusning någonstans. Jag vill gråta och skrika, men ler nästan inte en enda gång. Kanske behövs någon typ av ljusning, någon känsla av hopp för att en roman ska bli riktigt, riktigt bra.

Jag är dock osäker. Å ena sidan längtar jag efter ljus och luft och tycker det är jätteskönt när boken äntligen är slut och jag kan andas ut. Å andra sidan känns det så väldigt, väldigt bra att någon skriver det här. Att någon tar allt äcklet, som är så lätt att känna igen sig i. Att någon skippar det positiva tänkandet och you-can-do-it-attityden och bara vågar vara jobbig. Jag ser redan framemot en till roman av Elin Grelsson. Har jag tur tar den upp samma tema, men kanske kan huvudpersonen få vara förbannad istället för uppgiven. Kanske lyckas hon, kanske med hjälp av andra grymma kvinnor, vända allt det äckliga till något ganska schysst. Det skulle jag verkligen vilja läsa om.

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur, Politik och viktigt, Recension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s