1, 2, Drei

 

För nio, tio år sedan såg jag Prinsessan + Krigaren och blev nästan kär. Som synthperiodare var det lite av en höjdare att se hur tyska språket kunde vara så himla vackert och romantiskt, inte bara hårdbrutal och kylig. Jag har inte sett om filmen på flera år, jag vet inte alls vad jag skulle tycka nu. Men minnet av att sitta i biosalongen på Folkets Hus i Kiruna, äta Gott & Blandat och bara vara nöjd, mjuk, lycklig, berörd, sorgsen, ja, det sitter kvar i mig. Sedan dess har jag sett några få av Tom Tykwers skapelser. Spring Lola var rolig att se, men jag minns inte supermycket av den, så den gjorde kanske inte ett särskilt djupt intryck.  Heaven var alldeles, alldeles underbar. Bland annat tack vare fantastiska Cate Blanchett och Giovanni Ribisi. (Att Giovanni inte spelade sig själv när han dök upp i Entourage är fortfarande ett mysterium för mig!) Parfymen har jag inte riktigt sett. Det är inte filmens fel, men när jag satte mig framför tv:n för att titta var jag överarbetad och undersoven, jag somnade efter ca tre sekunder och kommer bara ihåg inledningsscenen. Den kanske är värd en andra, mer seriös, chans.

Igår var det så dags igen. Jag var sugen redan när den gick på bio, men det blev aldrig av att hasa sig dit. Så efter ett besök på Norrköpings stadsbibliotek fick jag äntligen med mig Tre hem!

Hanna och Simon har hängt ihop i 20 år. De lever ett coolkulturellt liv i Berlin och verkar ha det ganska bra. De gillar varandra, även om i alla fall Simon råkat prassla lite åt vänster ett par gånger genom åren. Hanna och Simon pratar, diskuterar, pratar lite mer, sexar lite och avslutar det hela med ännu en sweet diskussion. På en föreläsning om stamcellsforskning skäller Hanna mer eller mindre ut forskaren Adam. De två råkar på varandra en kort tid senare i samband med en Shakespeare-föreställning och tycke uppstår. Det tar inte särskilt lång tid innan en romantisk relation växer fram mellan Hanna och Adam. I samma veva får Simon veta att han har testikelcancer, en godartad typ som går att bota. Men ändå.  Den ena av Simons balls opereras bort, något han berättar för en man han träffar i simhallen. Mannen ber om att få se ärret, en handling som leder till sex, som leder vidare till en kärleksaffär. Berättelsens twist är, som titeln antyder, att mannen Simon börjar dejta är samme Adam som Hanna kärat ner sig i. Oops!

Jag gillar Tre. Så enkelt kan man uttrycka det. Jag gillar att se mitt älskade Berlin på film, att få se ett sånt där liv som jag fantiserar om, med intellektuellt stimulerande arbete, frän lägenhet, teater, film, musik och konst och en mitt-livs-kärlek bredvid mig. Berlin är snyggt, karaktärerna är alla snygga med snygga kläder. Blicken följer med i bilderna som en kniv genom rumsvarmt smör. Mitt filmtittarsällskap störde sig på kollagen som dyker upp med jämna mellanrum (jag har dock tidigare påpekat att just han avskyr kollage.), men de stör inte mig.

När jag läser recensioner märker jag en tendens att ogilla att Tykwer framställer relationen mellan de förälskade tre som okomplicerad. Jag kan förstå att det kan kännas dumt, det är väl snarare regel att någon blir sårad när ens partner blir kär i någon annan. Men för mig är istället befriande. Att ser triangelkonstellationer på film är så ovanligt att jag är glad bara för att det händer. Att den dessutom får vara just bara romantisk, ganska enkel, kärleksfull och proppad med lust och kåthet gör mig bara glad. Nästan all kultur som utmanar tvåsamhetsnormen gör mig lite varm i magen. Nästan all kultur som visar upp medelålders kvinnor med ganska vanliga kroppar som sexuellt (relativt) frigjorda, initiativtagande, åtråvärda och sexiga gör mig också glad. Kultur som dessutom visar enkelt, romantiskt sex mellan fullvuxna män som är kära och glada, ja, det gör mig också glad. Tre har alla dessa bitar. Bara det kommer Tykwer långt på.

Men Tre är en romantisk komedi. Det är ingen film som berör mig i själen, den gör mig skönt glad, avslappnad, men inte mycket mer än så. Den har kanske ett par, tre stycken logiska luckor. Som t.ex. det inte helt trovärdiga i att man råkar på en och samma person flera, flera gånger i en miljonstad. Men Tre är full av kärlek. Den är full av fysisk kropp och intellektuell diskussion, en blandning jag gillar skarpt. Jag ser framemot fler smarta romantiska komedier om nya familjer. De behövs. 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Film och tv, Politik och viktigt, Recension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s