Han tror han är bäst

Han tror han är bäst är inte bara en film om osämja två bröder emellan. Den är mycket mer än så. Maria Kuhlberg lyckas visa en mörk bit av Sveriges historia genom hennes två morbröders ständiga gräl. Aldo och Carmine kom som barn till Sverige från Italien på 50-talet. Pappan hade arbetat i Västerås under några år och nu var det dags för mor och sex syskon att ta sitt pick och pack till norr. Sverige var drömmarnas land, det fanns ingen fattigdom, resurserna skulle räcka i tusen år. Men väl på plats visade sig paradiset på jorden vara aningen befläckat. Pappan hade inte plats för sex små i baracken där han levde och de tre äldsta syskonen, Aldo, Carmine och Maria Kuhlbergs egen mamma, fann sig själva plötsligen på barnhem. Fem år senare samlas familjen åter under ett tak. Ingen frid och fröjd infinner sig dock. Fadern är svag för spriten, moderns humör svajar och lägenheten är ständigt full av fest och folk. Knytnävsslagen hänger i luften. I skuggorna rör sig barnen.

Syskonen växer upp i Stockholm, de går olika öden till mötes. Aldo hamnar i ett missbruk. Sju barn får han, men kontakten med dem är sporadisk. Carmine gifter sig som tonåring, skaffar sig ett rejält jobb och några ungar. Läget mellan bröderna är spänt. Eller egentligen värre än så. När mamman går bort hamnar Aldo och Carmine i slagsmål inne på begravningsbyrån. Sedan dess talar de inte med varandra. Men Maria Kuhlberg har fått nog av morbrödernas bråk och bestämmer sig för att med kameran som hjälp reda ut konflikten.

Det är stundvis mycket tungt att höra Aldo och Carmine berätta sina historier. Hur olika de blivit, men hur lika de ändå är. Vilket mörker deras barndom lagt över deras liv, deras relationer, deras familjer. Under fem långa år får vi följa bröderna, vi får höras deras tankar och funderingar, får ta del av deras minnen. Familjens historia vävs samman med Sveriges, framväxten av välfärdsstaten och uppluckringen av den. Drogmissbruk, psykiska bekymmer, förortstragik blandas med ljusa minnen av kärlek, lyckan i att få barn, lyckan i att ha en familj. Sakta men säkert hjälper Kuhlberg männen att minnas och i långsam takt nystas problemen upp.

Innan jag såg Han tror han är bäst på Norrköpings filmfestival Flimmer igår medverkade jag på en föreläsning med Stina Gardell, som är filmens producent. Gardell berättade om det stora ointresse diverse dokumentärfilmsinstitutioner visat när Kuhlberg presenterat sin idé. Om hur de behövt kämpa för att få ut den på bio. I mitt tycke passar Han tror han är bäst utmärkt på bio. Det är en stark historia med ett fint foto som understryker allvaret, men framförallt känsligheten, kärleken och sorgen i Aldo och Carmines berättelse. Jag kan bara tacka och bocka för att Kuhlberg och Gardell orkat fightas, det var det värt.

Annonser
Det här inlägget postades i Film och tv, Politik och viktigt, Recension. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Han tror han är bäst

  1. Ping: Dokumentär ja men inte om livsöden eller….! | RosenRasande

  2. Hej Erika,

    Givet ditt blogginlägg ville jag bara berätta att “Han tror han är bäst” nu finns att se (äntligen) på Voddler (www.voddler.com) på nätet.

    Om man inte sett den vill vi varmt rekommendera den här gripande historien, som vi på Voddler nu visar i samarbete med filmens regissör och producent:

    http://www.voddler.com/en/documentary/info/2798385733648178303/han-tror-han-r-bst/

    Vänliga hälsningar,
    Anders Sjöman
    kommunikationschef Voddler
    anders.sjoman@voddler.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s