Sarah Moon med mera

Idag såg jag äntligen Sarah Moon-utställningen på Fotografiska. Jag har tänkt besöka den ända sedan den öppnade, men det har bara inte blivit av. Imorgon är sista dagen den visas, så det var verkligen i sista sekunden. Jag valde bort strålande sol, mången plusgrad och små söta barn för att få en chans att uppleva Moons fotografier. Och jag behövde verkligen inte ångra mig efteråt. Utställningen 12345 var riktigt, riktigt bra.  Det enda problemet var egentligen att jag borde haft mer tid på mig. För bilderna är så vackra, att ögat till sist blir lite trött. Jag hade svårt att ta in allt fint, jag hade behövt gå iväg, ta en kaffe och en nypa luft och sedan komma tillbaka och fortsätta njuta. För det var faktiskt en ren njutning att gå bland Moons fantasifulla, lågmält dramatiska och sällsamma verk. Jag hörde ett par personer som stod och pratade om fotografierna. Den ena menade att det kändes som att bilderna var tagna på 1910, 1920-talet. Den andra tyckte istället att det kändes som om de var tagna utanför tiden, i en annan verklighet. Och jag kunde inte annat än hålla med. Den är en annan, en skör och skön, verklighet som Moon lyckats skapa. Den är lite skrämmande, men jag vill ändå träda in i den. Jag skulle gärna ha en bra fotobok av Sarah Moon. Jag vill ha tid att titta in i den värld hon skapat, titta på detaljer utan att störas av reflektioner i tavelglas eller av det lilla stycke stress man kan känna när andra utställningsbesökare vill titta på samma verk som man själv. Speciellt djuren vill jag titta på. Eller speciellt modefotografierna med kreationer av bland andra Issey Miyake och Comme des Garcons. Eller speciellt The Red Thread, som är en utställning-i-utställningen. Eller speciellt allt. Om man hinner springa till Fotografiska rekommenderar jag starkt ett besök på 12345.

Förutom 12345 såg jag två utställningar till på Fotografiska. Den ena var med bilder av Albert Watson, mannen bakom bland annat den välkända bilden på Alfred Hitchcock hållandes vad jag för mig är en plockad gås.  Jag kände egentligen inte till så mycket om honom innan idag. Utställningen var helt okej och många av bilderna var fantastiskt fina och intressanta. Men jag vet inte. Jag blev inte tagen. En majoritet av fotografierna var sådana som jag inte fastnar för. Det är något med färgerna, med helheten. Dels var några, i mitt tycke, aningen tråkporriga, dels var flera i en skarp och stark färgskala som jag kan förstå att man kan tycka om, men som jag direkt kopplar till ful-1990-tal. Jag tyckte även att det var lite av en miss att placera en film om Watson tidigt i utställningen. Jag tyckte helt enkelt inte att han verkade särskilt sympatisk, och det må vara tråkigt men det färgade nog delvis min känsla för hans verk. Kanske hade man kunnat lägga filmen långt in i rummet, kanske hade man kunnat välja en annan film (eller för den delen, ingen alls). Ett par favoriter i alla fall (så kanske man tillägga att Kate Moss, Johnny Depp, Christy Turlington och Marilyn Manson alla har mycket tilldragande utseenden):

Den sista utställningen jag såg hette Intended Consequences. Där visades bilder på mödrar och deras barn, barn som blivit till genom våldtäkter under folkmordet i Rwanda. Det är svårt att formulera sig när det kommer till utställningar som denna. Ämnet är så stort, så svårt, så svart. Men viktigt. För det hände då och det fortsätter hända. Både folkmord och våldtäkter som en krigsstrategi. Det är ett bra initiativ av Fotografiska att visa en så jobbig utställning. Att belysa ett ämne som jag misstänker lätt glöms bort bara för att det är så fruktansvärt, så bottenlöst ondskefullt. Det är också bra att våga visa något som är så verkligt, så på riktigt, mitt bland fantasikonst och mode. Men att som besökare svaja in från Moons underbara fotografier rakt in i  ondska och misär är en märklig sak. Jag hade personligen lite svårt att ställa om, jag borde ha varit mycket mer förberedd. Jag borde haft någon vid min sida att diskutera med. För berättelserna som Intended Consequences berättar är nästintill för svåra att ta till sig. Det är en balansgång, att både visa upp en becksvart verklighet och att göra den verkligheten tillgänglig för en besökare. Få besökaren att ta till sig, inte genast slå undan. Mitt tips är gå på utställningen tillsammans med någon, att låta den ta tid, diskutera medan man ser, diskutera före och efteråt också. Vara beredd. Men det är helt klart värt det. Det är värt att stirra in i mänsklighetens vidrigaste sidor då och då. Man måste bli förbannad ibland för att förändring ska kunna ske. Sylvina with her daughter Marianne

Annonser
Det här inlägget postades i Konst. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s